fungerar som det ska när inte du är hemma.
Det är långt mycket mer än vad jag visar som blir lidande.
Jag vill att du ska komma hem nu så att jag får läka,
jag är inte hel utan dig.
Ingenting hos mig är helt då.

Vem av oss är det som inte somnar nu?
Jag är ju så jäkla smart men om det är vad som krävs så.
Du må tro att jag bara tänker på mig själv,
men det är dig jag tänker på.


Jag antar att jag älskar dig för mycket.

Idag protesterar jag.
Är så trött på det här nu. Nu får du ta och komma hem snart.
Idag är jag till och med arg,
arg på dig för att du åkte,
men mest är jag arg på mig själv för att jag protesterar nu,
jag skulle ju ha protesterat då!!
Nu är det för sent, på tok för sent.

kan jag inte hålla inne med mina känslor.
Jag är inne i en period av funderingar.
Återkommer gång på gång till besluten och valen jag tagit,
de som format mitt liv idag.
Det är så mycket jag kan ångra men vad ger det mig egentligen?
Det stärker mig inte att gå runt och reta upp mig själv på val jag gjort. Ändå kan jag inte låta bli. Men jag har ju å andra sidan ett bra liv idag, och även om vägen kunde ha blivit mindre smärtsam genom att jag valt annorlunda så är det ingen säkerhet. Det kunde lika gärna ha blivit en ännu mer smärtsam väg jag fått vandra om jag gjort andra val. Kanske hade jag inte ens varit där jag är idag. Kanske hade jag sluppit all smärta men så hade den kommit som ett brev på posten om några år, då när jag verkligen inte är beredd på den.
Jag är tacksam för alla gånger jag faktiskt stod emot smärtan och valde framtiden.

Så jag väljer att fokusera på tacksamheten.
Jag kan inte sluta tänka på hur lyckligt lottad jag är.
Jag skulle vilja skriva en lång bok på allt jag har fått vara med om som gett mig otroligt vackra minnen att bära med mig. Allt jag fick uppleva under min tonårstid önskar jag att jag kunde ha sparat på i ett enormt album. Jag vill alltid kunna minnas alla sommarkvällar med alla människor jag mött. Allt från festande till mysiga stunder i kärlekens spår. Alla minnen som besök i Norrbotten gav mig, alla stunder från mina somrar och vinterövernattningar med kompisar i sommarstugan.
Jag kan "drabbas" av lyckorus utan dess like. Det är de stunder mitt hjärta nästan exploderar av alla minnen. Jag vill bara få återuppleva allt på nytt.

Jag är tacksam livet,
kanske just för att jag tidigare har valt bort det.

Jag undrar hur mitt liv hade varit om jag hade tagit andra val. Kan ofta undra var jag hade varit idag om jag stannat kvar på samhällsprogrammet och Österänggymnasiet. Jag hade garanterat inte träffat Roger eftersom vi träffades genom gemensamma vänner via Wendes. Redan där har jag ju ett stort minus med att skulla gå kvar på samhälle. Jag tror inte att jag hade bott i marklägenhet i lilla Viby utan hade säkert kanske rest för att se världen eftersom alla andra gör det. Jag hade nog tvingat mig själv att börja plugga innan jag egentligen var redo för det. Tror att jag hade känt större krav på att leva upp till det perfekta livet. Visserligen hade det kanske gjort att jag hade "kommit högre upp" snabbare men jag hade nog garanterat inte varit lyckligare. Jag hade nog gjort mer saker för andras skull än för mig egen. Jag kan idag säga att jag känner mig nöjd med i alla fall det valet. Jag lever ett liv där jag inte behöver bevisa en massa för min omgivning utan kan vara mig själv.

Bara som att sitta och dricka en kopp te med mina älskade granne och rakt ut säga att jag vill att du stannar här ett tag för jag känner mig ledsen. Det är lycka.
Det finns fortfarande saker som jag inte vill dela med mig av för jag vill inte svarta ner min omgivning för mycket, men jag tror att jag är mycket mer naturlig i det liv jag lever nu än om jag gått den andra vägen. Sen tror jag inte att man ska berätta allting för alla för jag tror att det kan bli för mycket ibland och att vissa saker mår bra av att förbli en tanke, ett minne eller en känsla.

I det liv jag lever idag kan jag vara mig själv och jag har ändå mina vänners fulla stöd. Det får mig att våga hoppas på en lycklig framtid.

Exakt tre veckor kvar idag och jag kan knappt bärga mig.
Jag har aldrig saknat någon så här mycket någonsin.
Det är hjärtekrossande samtidigt som det är stärkande,
jag bevisar för mig själv att jag faktiskt är självständig!

Jag längtar till det där lilla livet, det där så enormt efterlängtade lilla barnet blir en verklighet även för mig och oss. Jag kommer att ge mitt barn allt det där jag själv fick och allt det där jag gick miste om. Vårt barn ska aldrig behöva tvivla på sina föräldrars fulla stöd.

Nu ska jag försvinna in i tankarna, tiden går snabbare när jag går in i drömmarnas värld. Den värld där du är här hemma hos mig och allt är som vanligt.
Jag drömmer mig till dagen som är kommen om 21 dagar,
då du säger till mig,
"Jag kommer aldrig någonsin att lämna dig igen!"

Om jag skulle ta och skriva några rader kanske.
Har lite hatkärlek till det här med min blogg. Jag älskar egentligen att uttrycka mig men jag är lite lat när det väl kommer till att jag ska ta mig tid och ork att sätta mig ner och skriva.

Ja, ni vet ju läget, och nu kommer Roger hem om exakt 25 dagar. Jag längtar ihjäl mig varje minut nu för tiden. Nu så fort vi passerade halvlek så ställde jag in mig på att han ska komma hem och planerar allt i minsta detalj. Nu vill jag inte heller vänta längre och tycker det är riktigt trisst att vara ensam. Det svänger mycket, vissa stunder är lättare men den mesta tiden går åt att bara slå ihjäl för inget görs med äkta glädje. Låter förfärligt och jag vet att många är hur lyckliga som helst som lever ensamma men jag är inte en sådan person. Och det har jag fått bekräftat nu en gång för alla!
Du har lovat att aldrig lämna mig igen.

Sara och lille Viggo är ju så klart lycka till tusen. Jag är så glad för Saras skull och vill träffa den lille killen i veckan.
Valborg var väldigt mysigt faktiskt. Zarah hade gjort supergod mat och inget slår efterrätten. Doften av nygrillad mat var magisk.
Min och Annas helg i Göteborg var den trevligaste utflykten detta år. Särskilt fredagen var hur kul som helst med shopping och mys i solen.
Min födelsedag var nog den tråkigaste någonsin och jag trodde inte att någon skulle komma ihåg att gratta mig men tänka sig att det var många som gjorde det och man blir på nytt påmind om att man är betydelsefull för många. Det stärker mig och gör att jag orkar lite till.

Jag var ledsen på mig födelsedag, det får man inte vara egentligen trodde jag. Men så insåg jag att det faktiskt är okej att känna ledsamhet. Jag kände mig ledsen för att inte Roger var här och firade dagen med mig detta året heller. Jag blev väldigt ledsen när mormor ringde och grattade mig och jag inte fick prata med morfar. Blev ledsen när jag fick pengakuvert "...önskar mormor" Hallå, morfar då? Det fattas ju ett namn. Tittade på bilder från Viktors 18 årsdag och tänkte på vad morfar skulle ha sagt till oss om han vetat då att han bara hade 1,5 månad kvar att leva? Älskade morfar, vad hade du berättat för oss? Jag tror det fanns något viktigt som vi skulle ha fått veta som du aldrig hann berätta. Kan du inte komma tillbaka, leva några år till och ge oss möjlighet att få uppskatta tiden lite mer. Berätta det där som du aldrig hann tala om. Tänker fortfarande att det är på låtsas ibland och att du kommer hem snart.
Roger åkte och morfar dog samma helg. Två personen försvann, båda lämnade mig. Själsligt kändes det som att två av de jag älskar dog från mig.
Jag har och hade otroligt svårt att tänka på hur framtiden skulle te sig.
26 mars dog morfar, 27 mars åkte Roger. Drygt en månad har gått och det känns fortfarande overkligt. Med morfar så flyger sorgen på når som utan förvarning och jag tänker på att det verkligen är ett faktum, jag kommer aldrig få träffa den person som alltid varit min förebild. Jag lider när jag tänker på och ser mormor.
Angående min sambo, den person som jag håller av mer än jag någonsin gjort med någon annan. Hela tillvaron känns paralyserad, jag lever som i ett vakum, utanför den riktiga vardagen. Känns som en overklig mardröm som jag bara vill vakna upp ur. Vill vakna till att ha honom bredvid mig i sängen. Mår dåligt av att höra om allt mysigt som mina vänner gör med sina familjer. Mår dåligt av att tänka på allt vi kunnat göra och så mycket mer jag hade kunnat få ut av mina dagar. Jag har för alltid totalt kastat bort två månader av mitt liv. Då blir jag arg, jag blir ledsen men tänker att det trots allt måste finnas ett syfte med det hela. Det är ett avslut för Roger i alla fall. Om han inte hade åkt iväg denna gången hade han säkert gått och ångrat sig hela livet. Nu vet han i alla fall att det inte är något för honom längre.
Men JAG VILL VAKNA UPP UR DENNA MARDRÖMMEN NU TACK!

Jag har bokat resa till oss till Turkiet, 15 dagar i augusti för det tycker jag verkligen att vi kan behöva och det är på tiden att jag får komma iväg också.
Jag har fått det godkänt av mitt nya jobb, som för övrigt verkar hur bra som helst.
Jag hoppas på detta nu och att det kommer att bli mitt så länge jag vill ha det.
Att jag kan landa i detta jobbet nu för det har varit alldeles för mycket flängande detta året. Och på tok för mycket otrygghet dess för innan också.

Nu har jag skrivit av mig lite om hur jag mår och känner mig. Ärligt och kalt men det får ni tar för det ger mig inget att skriva om sånt som inte berör mig.
Dags att bege sig mot arbete, lite nervös då det bara är andra dagen.
Var rädda om varandra för som sagt,
man ska aldrig ta någon för givet!
Kram Lina