Om jag skulle ta och skriva några rader kanske.
Har lite hatkärlek till det här med min blogg. Jag älskar egentligen att uttrycka mig men jag är lite lat när det väl kommer till att jag ska ta mig tid och ork att sätta mig ner och skriva.

Ja, ni vet ju läget, och nu kommer Roger hem om exakt 25 dagar. Jag längtar ihjäl mig varje minut nu för tiden. Nu så fort vi passerade halvlek så ställde jag in mig på att han ska komma hem och planerar allt i minsta detalj. Nu vill jag inte heller vänta längre och tycker det är riktigt trisst att vara ensam. Det svänger mycket, vissa stunder är lättare men den mesta tiden går åt att bara slå ihjäl för inget görs med äkta glädje. Låter förfärligt och jag vet att många är hur lyckliga som helst som lever ensamma men jag är inte en sådan person. Och det har jag fått bekräftat nu en gång för alla!
Du har lovat att aldrig lämna mig igen.

Sara och lille Viggo är ju så klart lycka till tusen. Jag är så glad för Saras skull och vill träffa den lille killen i veckan.
Valborg var väldigt mysigt faktiskt. Zarah hade gjort supergod mat och inget slår efterrätten. Doften av nygrillad mat var magisk.
Min och Annas helg i Göteborg var den trevligaste utflykten detta år. Särskilt fredagen var hur kul som helst med shopping och mys i solen.
Min födelsedag var nog den tråkigaste någonsin och jag trodde inte att någon skulle komma ihåg att gratta mig men tänka sig att det var många som gjorde det och man blir på nytt påmind om att man är betydelsefull för många. Det stärker mig och gör att jag orkar lite till.

Jag var ledsen på mig födelsedag, det får man inte vara egentligen trodde jag. Men så insåg jag att det faktiskt är okej att känna ledsamhet. Jag kände mig ledsen för att inte Roger var här och firade dagen med mig detta året heller. Jag blev väldigt ledsen när mormor ringde och grattade mig och jag inte fick prata med morfar. Blev ledsen när jag fick pengakuvert "...önskar mormor" Hallå, morfar då? Det fattas ju ett namn. Tittade på bilder från Viktors 18 årsdag och tänkte på vad morfar skulle ha sagt till oss om han vetat då att han bara hade 1,5 månad kvar att leva? Älskade morfar, vad hade du berättat för oss? Jag tror det fanns något viktigt som vi skulle ha fått veta som du aldrig hann berätta. Kan du inte komma tillbaka, leva några år till och ge oss möjlighet att få uppskatta tiden lite mer. Berätta det där som du aldrig hann tala om. Tänker fortfarande att det är på låtsas ibland och att du kommer hem snart.
Roger åkte och morfar dog samma helg. Två personen försvann, båda lämnade mig. Själsligt kändes det som att två av de jag älskar dog från mig.
Jag har och hade otroligt svårt att tänka på hur framtiden skulle te sig.
26 mars dog morfar, 27 mars åkte Roger. Drygt en månad har gått och det känns fortfarande overkligt. Med morfar så flyger sorgen på når som utan förvarning och jag tänker på att det verkligen är ett faktum, jag kommer aldrig få träffa den person som alltid varit min förebild. Jag lider när jag tänker på och ser mormor.
Angående min sambo, den person som jag håller av mer än jag någonsin gjort med någon annan. Hela tillvaron känns paralyserad, jag lever som i ett vakum, utanför den riktiga vardagen. Känns som en overklig mardröm som jag bara vill vakna upp ur. Vill vakna till att ha honom bredvid mig i sängen. Mår dåligt av att höra om allt mysigt som mina vänner gör med sina familjer. Mår dåligt av att tänka på allt vi kunnat göra och så mycket mer jag hade kunnat få ut av mina dagar. Jag har för alltid totalt kastat bort två månader av mitt liv. Då blir jag arg, jag blir ledsen men tänker att det trots allt måste finnas ett syfte med det hela. Det är ett avslut för Roger i alla fall. Om han inte hade åkt iväg denna gången hade han säkert gått och ångrat sig hela livet. Nu vet han i alla fall att det inte är något för honom längre.
Men JAG VILL VAKNA UPP UR DENNA MARDRÖMMEN NU TACK!

Jag har bokat resa till oss till Turkiet, 15 dagar i augusti för det tycker jag verkligen att vi kan behöva och det är på tiden att jag får komma iväg också.
Jag har fått det godkänt av mitt nya jobb, som för övrigt verkar hur bra som helst.
Jag hoppas på detta nu och att det kommer att bli mitt så länge jag vill ha det.
Att jag kan landa i detta jobbet nu för det har varit alldeles för mycket flängande detta året. Och på tok för mycket otrygghet dess för innan också.

Nu har jag skrivit av mig lite om hur jag mår och känner mig. Ärligt och kalt men det får ni tar för det ger mig inget att skriva om sånt som inte berör mig.
Dags att bege sig mot arbete, lite nervös då det bara är andra dagen.
Var rädda om varandra för som sagt,
man ska aldrig ta någon för givet!
Kram Lina